Det är äckligt. Jag vill inte grina. För det känns patetiskt. Men det skulle vara så lätt. Att bara öppna några burkar och slinka ner dom genom halsen. Ville be om sömntabletter. Men det skulle inte gå. Hela burken skulle slinka ner. Jag var nära för någon dag sen att hoppa och dränka mig i sjön. Och nu kan jag knappt bärga mig att slinka i mig tabletter. Och här hemma finns det starka som jag lugnt kan överdosera på. Vill inte oroa honom. Vill inte säga något. Det är inte sådär tungt som depressionen är. Det är lätt. Jag kunde nästan inte ens bry mig. Kärlek hat allt. Alla känslor är som bortblåsta. Och det skrämmer mig. Jag kommer sno en lång kram så fort han kommer in genom dörren.

Okej nu sitter jag här på bussen påväg till en läkare för att ta tag i stuff. Här sitter jag med min scarf som är dränkt i en doft som jag inte kan få nog av. Den där doften som får mig att kura ihop och somna så gott. Som en liten valp. Så lojal och nöjd. Andra gången jag gjorde det där som jag tänkt så många gånger innan kan åkte. Jag gick så tyst och försiktigt jag kunde fram och petade lite i håret på han. "Jag tänkte jag ska åka nu" säger jag försiktigt han kliver upp och frågar om jag har allt och så och blygt nickar jag och väntar. Han börjar sträcka på sig och ber mig att vänta men jag vill inte jag drar honom till mig. Jag håller han så hårt som mina veka armar klarar av. Han skrattar till och jag håller honom hårt och njuter av värmen och doften som om det vore sista gången. Han skrattar till lite nervöst då och då. Förstår han? Vet han? Vet han vad han betyder? Vet inte. Jag borde gå. Och det säger han också. Jag håller med men rubbar inte min kram. "Jag försvinner inte jag finns kvar sen också" säger han med en vacker och lättande röst. Ja. Jag vet. Men ändå. Jag tror inte att han vet, att han förstår. Att han kan bara finnas i lägenheten så lättar det upp mig. Att hans attacker emot mig gör mig så lycklig. Alla rysningar de ger mig. Jag tror inte han förstår. Att jag lägger märke till minsta detalj. Alla ryckningar, tryckningar, pulseringar, andetag. Allt. Det låter rätt sjukt. Men det är det kanske. Att känna såhär. En kyss som vanligt. Men. En till. Två? Det var underbart. Men jag vill ha mer. "Jag följer med dig och låser efter dig" jag vill inte gå fast jag bör. Jag vet vad jag vill. Men ta det lugnt. Jag ler jag hör att han lyssnar efter mig innan han stänger dörren. Jag vill hålla han längre. Jag vill kyssa han mer. Jag vill stryka och smeka mer. Jag vet att jag känner för mycket. Men det gjorde jag sen den där första tanken. Tankarna. "Jaha vem fan är den här uppblåsta muppen? Jaja han kommer glömma mig efter den här uppgiften" inte riktigt. Inte riktigt så. Yrseln sitter lika hårt. Nervositeten flyger lika vilt. Och den där obeskrivliga känslan är lika vild och underbar. Fast nu vet jag mer. Det är jag. Jag vill fråga så mycket men nu känns det lite dumt. Hans doft i sjalen värmer mig gott precis som hans hoodie gör. Det får all min bullshit att kännas som om den finns ännu lite längre bort. Jag vill ha lite mer. Jag vill hem igen. Jag vill krama han igen. Gud vad lycklig det gör mig.

Jag sket i skolan idag. Sovde sen 14 igår för wooow det hade varit en lång dag.vid 00 vaknar jag och går runt och kollar, jag bor för övrigt hos en snubbe som heter Rasmus nu och jag vakna av att han låg bredvid mig. Jag gick och la mig med han igen and The cutest thing happened. Han trevar med sin hand nerefter min höft och söker efter min hand och drar upp den så jag håller om honom och trycker den tätt intill sitt bröst och håller om den.
En annan gång så ligger jag där bakom honom ena armen vilandes under huvudet och den andra vilandes mellan oss, ish. Så lägger han ner armen och utan att tänka på det lägger jag min hand i honoms och han håller om den lite hårdare.
I have a thing for this dude. Kanske saker ändras med honom I dunno han kanske har fått mer känslor igen but depending on it.. ja. Vad beror det på egentligen.. jag kan inte hjälpa det jag gillar han hjälplöst mycket.