Igår hm. En grej hände. Var deprimerad större delen av dagen. Vi umgicks med en kompis och när jag och bubbis kom hem så började han retas. Han höll om mig och viskade massa saker som fick mig att rodna. "Okej hehe det är bra nu.." Försökte jag. Medan jag försökte ringla mig ur hans armar. Men han tog bara tag på nytt och höll om mig hårt och fortsatte. "Okej, du. Det är bra nu." Försökte jag men nej. Nytt tag på tag medan jag försökte kränga mig ur hans grepp. Skräcken etsade sig och jag fick panik. Jag försökte dämpa mig från att kasta mig ifrån honom och försöka dämpande lugna han men försöka få han att förstå innan det är för sent. Men han hade gått för långt och han insåg hur långt han hade gått. Allt, allt jag kunde tänka på var pappa. Men pappa var ond. Han brydde sig inte. Han hånlog och skrattade varje gång. Hånade, "ja, försök då lilla gumman om du tror att du har en chans." Så höll han fast mig ännu hårdare. Den känslan får mig att bara vilja dö. Den känslan pappa etsade in i mina sinnen. Full av skräck.

"Vad du ler, skriver du med han igen?" Nej. Sluta. Vad pinsam du är. "Men Ronja. Ditt ansikte är ju samma färg som min tröja.. du. Jag vill nog ha tillbaka färgen nu.. hörru.." ger han bara en dödande blick och går sen på toa halvt drunknandes i telefonen. Tankarna åt helt annat håll än vad jag borde. Alla samtal. Jag intalar mig att det inte är så otroligt som mitt hjärta säger. Men där har jag fel. För det är det. Jag ler som en idiot och jag skrattar och även om jag är nedstämd så med honom i närheten så är jag aldrig riktigt helt nedstämd. Han fånar sig. Han retas. Och han får hela min själ att le och skratta av lycka. Varför måste han vara så. Han verkar längta efter att ha mig där. För flera gånger har han nämt att det bara är för mig att komma och stanna där om jag vill. För nu går det bra. Och jag vill. Kunde jag hade jag gjort det redan idag. Kan knappt bärga mig åt galla känslor som kommer vara i överflöd. Alla retsamma stunder alla skratt och leenden alla bus.. allt som vi gör, och jag intalar mig själv, bara för att det känns lite bättre och får mig att pirra lite mer, så intalar jag mig att han, gillar mig, nästan lika mycket som jag gillar honom. Nästan iaf. Natti natt ?

Nyttnyttnytt. Jag vet inte riktigt men ja. För någon dag sen så satt vi på skolan och jag retades som vanligt med om hur kall och elak han var jämt för ändra på mig ville jag ju inte göra. Hans ord ekar ännu. "Om jag skulle ändra på mig och bara säga en massa snälla saker då?" Jag skrattar åt han, det var ju knappast sannolikt."Ronja du var väldigt vacker i håret idag." Jag fortsätter och försöker sippra på min oboy försöker skaka på huvudet och himla med ögonen som om jag inte kunnat bry mig mindre. Jag försökte iaf gömma det litegrann. Men mina kinder brann hans blick brann mitt hjärta slog nervöst. "Haha vad söt du är" brister cissi o ha sitter där och lyckas hosta fram "vah vadå söt! Vad ska det där betyda?" Men jag verka bara roa de båda ännu mer. Men just dom orden vem som helst hade kunnat säga dom. Tog först några sekunder för mig att registrera Vad han sa. Och när jag väl gjort det så var det bara att titta ner i koppen för att inte bli sådär fånig och dan. Jag ville inte att han skulle märka alltför mycket hur mycket jag njöt av så mycket av hans närvaro. Varje gång hans blick faller på mig eller varje gång han ber mig att följa. Då blicken faller på mig och jag märker det så som rycker jag till i förvåning knappt märkbart, men förmodligen nog märkbart för honom. Jag gillar honom alldeles för mycket. Kan knappt bärga mig. Men det är bara Rasmus.. blir han mycket vänligare då vet jag inte hur lättsamt jag kommer kunna gömma det undan för honom jag vet inte om jag kommer kunna det.

Tjena igen jag vet inte om jag ska gnälla riktigt eller inte mina känslor minimeras inte direkt och just nu så försöker jag trycka ner ångesten med sötsaker min hals håller på att fräta sönder och fucking brorsan köpte fel juice.. nä apelsin istället för äpple kommer inte alls fräta sönder halsen på mig.. ja gnäll lite mer och det kommer jag sorry för att jag störde men fan vad less jag blir ibland sa äppelcidervinäger typ tre gånger

Jävligt riskabelt men defuq. vem kunde bry sig mindre? inte då jag. haha. well. accept me or leave. 

Kommer inte säga ett ord. nej. men jag har en liten hemlis nu och jag blir så barnslig. Jag lyckades iaf. han märkte det inte. Hur jag bröt ihop. Fine. Jag är en vän. det borde vara bra nog. men vet ni? det är det inte. det är det verkligen inte. vill säga, hah välkommen till min värld! vet inte hur många gånger men jag antar att det är sånt som inte passar in. Jag är en otroligt bra vän det vet jag, flickvän däremot, eeeh not so sure. Det är som en drog dock, och ikväll haha jag kunde inte bry mig mindre, eller fan, jag vill inte bry mig. jävla as. varför var du tvungen att göra det så bra om det nu är så det är? Om jag har fel varför måste du göra det så bra iså fall. det är bland det värsta jag vet. charader. jo men jag var ju tvungen att få dig att tycka om mig! yeah. well det är ju inte dig jag tycker om eller hur? nä. Det är bara en påhittad person. Fan. det får mig att vilja ge dom en käftsmäll. fucking hell. Det är bara det att. Jag kan inte sluta tänka på det nå mer. Då jag är nära så kommer det där leendet upp i huvet på mig. Värsta är ju då han retas, jag vill inte tro på det som är sagt. Jag vill verkligen inte det men jag är även av den personligheten att jag inte kan förneka något som jag vet att det skulle kunna vara sant. Dom där veckorna var kanske inte så bra. Inte för att dom inte var bra, det är precis vad dom var, dom var som ett himmelrike fucking hell. eller nåt sånt. Im a bit of a perv. Men haha när vi sov så låg jag och studerade hans drag hans kropp hans mjuka lugna leende som han alltid hade när han sov. Han hade sån kontroll när han var vaken men så fort som dom där ögonen sov. wow. En helt annan människa gud så harmonisk han var. and fine jag kunde försöka låta bli men det ville jag såklart inte. eller då han uppföll redan från början en av mina små 'drömmar' eller vad man nu ska kalla det. Han småretas och jag ligger där spänd som ett jävla as, han skrattar ljuvligt(ja jag är gay som fan but deal with it) åt mig och frågar varför jag är så spänd och ber mig att slappna av vilket jag ofc är helt jävla oförmögen till. Han ber mig flera gånger, och jag försöker flera gånger. Och han ger mig någon blick som jag inte kan förklara jag älskar den men jag med mina överemotionella känslor kan som inte. well. hantera det riktigt. life, why do you have to be this way.

fan. så ler han med sina ögon kärleksfullt eller inte men med ögon jag inte kan hantera och säger det, ''nu ger du mig inget val.'' lutar sig över mig lägger handen om min kind och kysser mig. oh high damn! när fan hamnade jag i en fantasivärld? eller sover jag kanske, jag lovar jag vaknar upp snart och blir jättebesviken. men. nä. inte riktigt. 

Han kanske inte känner likadant, men varje gång, varje gång jag ser han sitta någonstans eller då han kommer nära eller då jag bara hör han så kommer det förbi. och vi är bästa vänner. vi är i stort sett familj. och varje. gång. Varje. GÅNG. Det är mycket. 'jag känner knappt nåt' okej. nej. du vet att det skadar mig. du vet att du typ sliter ut hjärtat på mig och låter mig förblöda. men hellre det än en lögn. jag är glad att jag får ärlighet iaf. även om jag sitter här i ett ensamt rum och bryter ihop för att det där jag upplever varje gång. SJÄLVKLART vill jag ha det igen vem fan vill inte det? Men sm så mycket annat så är det bara en distant dröm. Jag hittar något något jag älskar något jag verkligen vill ha. men nej. självklart inte. 

  enough with depression. Jag vill bara innas hur jag lindade in mig om honom på kvällarna. kände hans doft ringla sig djupt in i håret i huden och in i mina kläder. känna hans värme och närhet värma mig med så mycket kärlek, och känna hans puls trösta min panik till en lugnande rytm. Finns. ingen. som. gör. mig. så. så. glad. Jävla mygghelvete och flugor, han fick mig att skratta så jag kiknade och inte ens då slutade jag. Han fick mig att skratta mig kär. Och det hattar jag, vill slita ut det ur huvet jag vill inte ha det där längre, bara snälla låt mig bara glömma alltsammans. Men varför? för att jag vill Ha det för mycket igen! Ja jag är svag, mitt psyke suger I know!  Men kärlek är något jag verligen inte kan hantera. To be hinest, han är de första aset som har fått mig att inte vilja bli kär igen. life, why do you have to be this way.

''Håller du på att somna?'' och så skrattar han till lite lättsamt. Jag mummlar och gnider in mig ännu mer i hans famn. visste jag om det i mitt undermedvetna? För jag försökte verkligen, försökte verkligen få de ögonblicken att vara för evigt. eller iaf så länge som det bara gick. jag kan omöjligen hata han. jag är alldeles för djupt förälskad, jag kanske kan säga att jag gör det, men jag vet att det inte är vad mitt eget hjärta säger. 

  vi har ju ögonblicken då han sitter där och säger ''ja!'' och skjuter ut händerna och blänger oförståeligt ut i luften och sen börjar han klaga över något på ett sånt sätt varav han låter less och irriterad. och som om han verkligen inte förstår fast på ett energifullt sätt. och det gillar jag. haha här ser ni hur gay jag är. sitter i ett rum ensam och skriver ut mina känslor åh buhu hu huuu. stackars lilla mig.

and here we have it. min depression. En väldigt mörk sida som jag aldrig ser. Jag tittar aldrig. Hur skulle jag kunna göra det? jag kan inte klara av det, vem vet vars jag skulle hamna. och tårar bara presar på. och ja jag är fortfarande så gay, så det jag tänker på är att ja. självklart, att min prins i vit rustning bara skulle komma in falla på knä och hålla om mig hårt. och jag skulle bara hålla om han tillbak känna hans doft lirka sig in som vanligt och hans värme. vill aldrig riktigt släppa taget men har som inget val. Jag vill ju inte verka som ett creep direkt. jag vill inte, jag vill inte ha det såhär, jag vet mer än vad han tror. Jag vet hur många har det och jag vet hur dom känner sig för jag kan relatera med dom flesta särskilt när det handlar om att känna masssa skit osv. jag vill krossa hela rummet för jag är så frustrerad! Jag vill inte se det där leendet mer! Jag vill inte att det ska vara så vackert nå mer. Jag vill inte tycka om honom, vill nästan be han, 'få mig att hata dig'. men det vill jag inte heller. fucking hell. VArför måste fel person bli så jävla betydelsefull för dig? varför måste jag bli så kär i fel person för? Im done. Jag gråter. fan också. vilken förlorare. see. det är vagt. jag tillåter inte mig själv till tårar, hatar inte någon mer än mig själv, och secret. jag hatar varenda mm av mig. tål inte nåt med mig själv. but hell, aint i amazing hm. godnatt gott folk.