Igår hm. En grej hände. Var deprimerad större delen av dagen. Vi umgicks med en kompis och när jag och bubbis kom hem så började han retas. Han höll om mig och viskade massa saker som fick mig att rodna. "Okej hehe det är bra nu.." Försökte jag. Medan jag försökte ringla mig ur hans armar. Men han tog bara tag på nytt och höll om mig hårt och fortsatte. "Okej, du. Det är bra nu." Försökte jag men nej. Nytt tag på tag medan jag försökte kränga mig ur hans grepp. Skräcken etsade sig och jag fick panik. Jag försökte dämpa mig från att kasta mig ifrån honom och försöka dämpande lugna han men försöka få han att förstå innan det är för sent. Men han hade gått för långt och han insåg hur långt han hade gått. Allt, allt jag kunde tänka på var pappa. Men pappa var ond. Han brydde sig inte. Han hånlog och skrattade varje gång. Hånade, "ja, försök då lilla gumman om du tror att du har en chans." Så höll han fast mig ännu hårdare. Den känslan får mig att bara vilja dö. Den känslan pappa etsade in i mina sinnen. Full av skräck.