"Vad du ler, skriver du med han igen?" Nej. Sluta. Vad pinsam du är. "Men Ronja. Ditt ansikte är ju samma färg som min tröja.. du. Jag vill nog ha tillbaka färgen nu.. hörru.." ger han bara en dödande blick och går sen på toa halvt drunknandes i telefonen. Tankarna åt helt annat håll än vad jag borde. Alla samtal. Jag intalar mig att det inte är så otroligt som mitt hjärta säger. Men där har jag fel. För det är det. Jag ler som en idiot och jag skrattar och även om jag är nedstämd så med honom i närheten så är jag aldrig riktigt helt nedstämd. Han fånar sig. Han retas. Och han får hela min själ att le och skratta av lycka. Varför måste han vara så. Han verkar längta efter att ha mig där. För flera gånger har han nämt att det bara är för mig att komma och stanna där om jag vill. För nu går det bra. Och jag vill. Kunde jag hade jag gjort det redan idag. Kan knappt bärga mig åt galla känslor som kommer vara i överflöd. Alla retsamma stunder alla skratt och leenden alla bus.. allt som vi gör, och jag intalar mig själv, bara för att det känns lite bättre och får mig att pirra lite mer, så intalar jag mig att han, gillar mig, nästan lika mycket som jag gillar honom. Nästan iaf. Natti natt ?