A new start some could say. Say hello to Claire. I may turn bitchy, I may get an attitude now. but what are you going to do about it? Now I truly care. Now im upset. Im not getting revenge on anyone. I will just leave an giant black hole in your hearts. Maybe you realize what you tried to do to me. Or otherwise youll just hate me even more. Well I dont care, cry cry bitches ;) 

But I am fine! Wonderfull even. Stood and put on some makeup talking in the mirror to myself with this sassy attitude. this is who I am gonna become. a swagass bitch that no one can crush. ill stay loyal as long as you deserve it, but dissdeserve it? and Ill burn all of you down. Thats a promise sweeties ;) 

Ill laugh satan in the face raise my eyebrows and laugh ''oh really? so badass of you. Please. Ive seen worse.'' and walk away as if he was just a little annoying smoke of my cigarette. Ill burn you. You dont know it but you slowly fierd up this dragon, what you didnt espect that there where people who would wake me up ;) now im awaken. Run. FAST. Youll need it because soon ill make you want to fight to just find yourself lost at your own funeral;) Messs with me? sure. lets have a little fun alright? I never thought this was me. 

but who knows what hides under the surface. what is that? whats that quote? Oh yes. dont mess with the quiet one;) kisses all and sleep well, no threats just statements;) Its okay to mess with me. but dont expect I will just sit quietly around. no. Ill shoot your mess and worse right back at you. just you wait.

There is no right nor wrong. All that is are most of the humans opinion. I mean. As for animals do any of you believe that they would consider on doing this or that or not because it would be right or wrong? No I don't think so. Of course if an animal tries something that another animal hisses for then of course it's difference. But it's not like the animal goes home feeling bad because it killed something. But we do. Quite interesting isn't it.

Var ju fan inte igår, well hej? Ja. vad gör jag nuförtiden då? ritar, as always. Studerar och har just hittat en underbar serie som heter ''the 100''. avundas Octavias och Lincons relation u..u så  söt och underbar men stark också. And yeah sen har vi ju det faktum att jag har tagit upp adhd utredningen igen ooch tar medicin för min depression. Nej jag trodde inte heller att det skulle hända. Jag undrar om jag kommer klara av det den här gången. Min trauma är 100 gånger värre and yeah jag har en drake fastetsad på armen nu rätt söt faktiskt^^  Jag sover knappt nå mer. så illa är det. men jag måste, jag måste försöka mer för att lyckas. men jag bor ÄNTLIGEN själv nu. har äntligen mitt egna lilla krypin som jag egentligen behövt sen jag var typ 12?  yeah. Min mamma oroar sig för att jag ska vilja prata med pappa igen. så tittar på henne och svarar.

''Om han skulle ha mage att ens prata med mig igen, så skulle jag låsa fast han till en stol i en källare. Jag skulle tortera han, skära i han slå han etc. men inte så att han dör bara så han lider. och det skulle jag göra varje dag tills den dagen som han dör. Inte för att det skulle räcka för det han gjort men om han skulle våga prata med mig. så hade jag gjort det.'' 

Är detta extremt kan man ju undra, nej det är det inte. när man inte minns mer än knappt en tredjedel av sitt liv pga trauma då är det inte det. när du lider av ptsd varje dag pga det nej då är det inte det. när du inte längre minns saker pga av det då är det inte det. jag kan inte se klart, jag kan inte förstå vissa saker. Jag litar inte på människor. Pga honom. 

Du är skräckslagen för världen pga honom.för sakerna han gjort. Han slog mig och min syster för att vi åt en macka utan att ha frågat om lov. under lunchen. för att vi var jättehungriga och inte hade fått äta. vi var typ 10. vi har sett våran mamma misshandlats av honom tills hon svimmat av när vi var typ 5. och tills alldeles nyligen har jag trott att det var en av mina våldsamma dagdrömmar. men det är det inte. 

jag är låst.

för jag litar inte på mänskligheten. jag tycker inte om den för att jag blir förådd eller illa behandlad varje gång. välkommen till mitt liv kära människor. Det är en mardröm och inget ni kan föreställa er.

Det är äckligt. Jag vill inte grina. För det känns patetiskt. Men det skulle vara så lätt. Att bara öppna några burkar och slinka ner dom genom halsen. Ville be om sömntabletter. Men det skulle inte gå. Hela burken skulle slinka ner. Jag var nära för någon dag sen att hoppa och dränka mig i sjön. Och nu kan jag knappt bärga mig att slinka i mig tabletter. Och här hemma finns det starka som jag lugnt kan överdosera på. Vill inte oroa honom. Vill inte säga något. Det är inte sådär tungt som depressionen är. Det är lätt. Jag kunde nästan inte ens bry mig. Kärlek hat allt. Alla känslor är som bortblåsta. Och det skrämmer mig. Jag kommer sno en lång kram så fort han kommer in genom dörren.

Okej nu sitter jag här på bussen påväg till en läkare för att ta tag i stuff. Här sitter jag med min scarf som är dränkt i en doft som jag inte kan få nog av. Den där doften som får mig att kura ihop och somna så gott. Som en liten valp. Så lojal och nöjd. Andra gången jag gjorde det där som jag tänkt så många gånger innan kan åkte. Jag gick så tyst och försiktigt jag kunde fram och petade lite i håret på han. "Jag tänkte jag ska åka nu" säger jag försiktigt han kliver upp och frågar om jag har allt och så och blygt nickar jag och väntar. Han börjar sträcka på sig och ber mig att vänta men jag vill inte jag drar honom till mig. Jag håller han så hårt som mina veka armar klarar av. Han skrattar till och jag håller honom hårt och njuter av värmen och doften som om det vore sista gången. Han skrattar till lite nervöst då och då. Förstår han? Vet han? Vet han vad han betyder? Vet inte. Jag borde gå. Och det säger han också. Jag håller med men rubbar inte min kram. "Jag försvinner inte jag finns kvar sen också" säger han med en vacker och lättande röst. Ja. Jag vet. Men ändå. Jag tror inte att han vet, att han förstår. Att han kan bara finnas i lägenheten så lättar det upp mig. Att hans attacker emot mig gör mig så lycklig. Alla rysningar de ger mig. Jag tror inte han förstår. Att jag lägger märke till minsta detalj. Alla ryckningar, tryckningar, pulseringar, andetag. Allt. Det låter rätt sjukt. Men det är det kanske. Att känna såhär. En kyss som vanligt. Men. En till. Två? Det var underbart. Men jag vill ha mer. "Jag följer med dig och låser efter dig" jag vill inte gå fast jag bör. Jag vet vad jag vill. Men ta det lugnt. Jag ler jag hör att han lyssnar efter mig innan han stänger dörren. Jag vill hålla han längre. Jag vill kyssa han mer. Jag vill stryka och smeka mer. Jag vet att jag känner för mycket. Men det gjorde jag sen den där första tanken. Tankarna. "Jaha vem fan är den här uppblåsta muppen? Jaja han kommer glömma mig efter den här uppgiften" inte riktigt. Inte riktigt så. Yrseln sitter lika hårt. Nervositeten flyger lika vilt. Och den där obeskrivliga känslan är lika vild och underbar. Fast nu vet jag mer. Det är jag. Jag vill fråga så mycket men nu känns det lite dumt. Hans doft i sjalen värmer mig gott precis som hans hoodie gör. Det får all min bullshit att kännas som om den finns ännu lite längre bort. Jag vill ha lite mer. Jag vill hem igen. Jag vill krama han igen. Gud vad lycklig det gör mig.

Jag sket i skolan idag. Sovde sen 14 igår för wooow det hade varit en lång dag.vid 00 vaknar jag och går runt och kollar, jag bor för övrigt hos en snubbe som heter Rasmus nu och jag vakna av att han låg bredvid mig. Jag gick och la mig med han igen and The cutest thing happened. Han trevar med sin hand nerefter min höft och söker efter min hand och drar upp den så jag håller om honom och trycker den tätt intill sitt bröst och håller om den.
En annan gång så ligger jag där bakom honom ena armen vilandes under huvudet och den andra vilandes mellan oss, ish. Så lägger han ner armen och utan att tänka på det lägger jag min hand i honoms och han håller om den lite hårdare.
I have a thing for this dude. Kanske saker ändras med honom I dunno han kanske har fått mer känslor igen but depending on it.. ja. Vad beror det på egentligen.. jag kan inte hjälpa det jag gillar han hjälplöst mycket.

Jag flyter omkring i ingenting. Eller kanske i totalt mörker. Möjligen. Mitt hjärta känns som om det ska spricka. Igen. Titta bara på poeten här. Hon som ska vara så bra. Så cool. Ha sån koll. Men det har jag verkligen inte. Jag försöker. Men det är allt. Jag försöker. Jag ger alla ett leende och ett skratt. Men jag vill skrika. Jag vill gråta och skrika och slå till dom som står framför mig och skrika lite till. Börja skälla ut dom. Vill be dom att skärpa sig. För vad vet dom om redig smärta? Vad vet dom om att vara så skräckslagen att du fryser i ren skräck? Jag tror inte att dom vet så mycket om den känslan. jag tror inte dom innerligt förstår vad att ha det svårt innebär. Alla har sin gräns. Man ska inte jämföra sig nej. Jag vet. Men inne i mitt huvud är det det som pågår. vad inte helvete vet ni igentligen om att lida? Har någon någonsin tagit allt av ditt psyke? Har någon någonsin krossat dig så djupt att du knappt vågar andas fel? Har något gett dig så djupa sår att du knappt vågar andas länge för vem vet vad som kan hända? Precis. Vet man så fine. Men gör man inte det. Ja.
När jag behövde någon så fanns ingen. Den som fanns skadade mig ännu värre, utnyttjade mig på ett sådant brutalt sätt. Jag är missnöjd. Jag är förkrossad. Men jag ger världen ett leende varje dag. Även om jag vill dö varje sekund. Enligt myndigheter borde jag ha tagit livet av mig. Så låt mig ställa er den här frågan. Vem i helvete tror ni att ni är som gnäller på att mamma inte tillät er gå ut eller något sånt? Gnäller för att ni inte har tillräckligt många vänner. Snälla. Kom och gnäll när ni har något att komma med.
Varje dag känner jag hur hjärtat kvider. Det hugger så hårt att jag ibland tappar balans, måste hålla i något för att benen inte ska vika sig under mig. Men det är för det mesta lättare än så. Men smärtan är olidlig. Men det är okej. Jag kommer le igen. Oavsett hur ont det gör. Oavsett hur många gånger som tårarna kommer rulla nerför mina kinder. Så är det okej. För jag kommer le igen.

Vad gör man när livet vänder dig ryggen? Eller snarare vad gör du då lusten för allt försvinner? Då din energi bara poof! Försvann ifrån allt. Allt man vill ha är någon snygg och snäll bubbe som är rolig och vill finnas där i vått och torrt som man själv fallit för. Tror nämligen det är dags att ringa jultomten om den där rosa enhörningen ändå. Hade nästan en där. Det erkänner jag. Men fan vad jag tvivlar. See, det är en massa hopp på ja och nej och jag vill inte ha det. Vill ha ett ja eller nej vill bara veta. Vill inte bli undangömd eller att "min" man ska vara osäker på mig. Ska jag dedikera mig till någon så ska aset vara 1000 på mig också. But yeh. Kan inte förneka det. Jag gillar honom, jag älskar honom. Vill alltid infinna mig i hans armar. Men ja. Jag förnekar det inte längre. Och det irriterar mig. Tänk om jag kunde flyga iväg till ett annat paradis, ett underland, något underbart.