Det är äckligt. Jag vill inte grina. För det känns patetiskt. Men det skulle vara så lätt. Att bara öppna några burkar och slinka ner dom genom halsen. Ville be om sömntabletter. Men det skulle inte gå. Hela burken skulle slinka ner. Jag var nära för någon dag sen att hoppa och dränka mig i sjön. Och nu kan jag knappt bärga mig att slinka i mig tabletter. Och här hemma finns det starka som jag lugnt kan överdosera på. Vill inte oroa honom. Vill inte säga något. Det är inte sådär tungt som depressionen är. Det är lätt. Jag kunde nästan inte ens bry mig. Kärlek hat allt. Alla känslor är som bortblåsta. Och det skrämmer mig. Jag kommer sno en lång kram så fort han kommer in genom dörren.