Jag flyter omkring i ingenting. Eller kanske i totalt mörker. Möjligen. Mitt hjärta känns som om det ska spricka. Igen. Titta bara på poeten här. Hon som ska vara så bra. Så cool. Ha sån koll. Men det har jag verkligen inte. Jag försöker. Men det är allt. Jag försöker. Jag ger alla ett leende och ett skratt. Men jag vill skrika. Jag vill gråta och skrika och slå till dom som står framför mig och skrika lite till. Börja skälla ut dom. Vill be dom att skärpa sig. För vad vet dom om redig smärta? Vad vet dom om att vara så skräckslagen att du fryser i ren skräck? Jag tror inte att dom vet så mycket om den känslan. jag tror inte dom innerligt förstår vad att ha det svårt innebär. Alla har sin gräns. Man ska inte jämföra sig nej. Jag vet. Men inne i mitt huvud är det det som pågår. vad inte helvete vet ni igentligen om att lida? Har någon någonsin tagit allt av ditt psyke? Har någon någonsin krossat dig så djupt att du knappt vågar andas fel? Har något gett dig så djupa sår att du knappt vågar andas länge för vem vet vad som kan hända? Precis. Vet man så fine. Men gör man inte det. Ja.
När jag behövde någon så fanns ingen. Den som fanns skadade mig ännu värre, utnyttjade mig på ett sådant brutalt sätt. Jag är missnöjd. Jag är förkrossad. Men jag ger världen ett leende varje dag. Även om jag vill dö varje sekund. Enligt myndigheter borde jag ha tagit livet av mig. Så låt mig ställa er den här frågan. Vem i helvete tror ni att ni är som gnäller på att mamma inte tillät er gå ut eller något sånt? Gnäller för att ni inte har tillräckligt många vänner. Snälla. Kom och gnäll när ni har något att komma med.
Varje dag känner jag hur hjärtat kvider. Det hugger så hårt att jag ibland tappar balans, måste hålla i något för att benen inte ska vika sig under mig. Men det är för det mesta lättare än så. Men smärtan är olidlig. Men det är okej. Jag kommer le igen. Oavsett hur ont det gör. Oavsett hur många gånger som tårarna kommer rulla nerför mina kinder. Så är det okej. För jag kommer le igen.